Dag +193: Hb:t äntligen på banan!

Så var det dags för Huddinge igen. Syster Kerstin printade ut mina värden direkt när jag kom. Allt ser helt ok ut, och särskilt glad är jag åt att Hb:t är uppe på 114! Det är ungefär normalvärde för mig från innan jag blev sjuk - eller åtminstone innan jag visste att jag var sjuk. Det visar två saker: Donatorns celler har makten nu och mina egna har slutat bråka samt tarmen har slutat blöda. Det andra positiva är att Albuminet är uppe på 33 - lite under normalintervallet, men ett mycket bra värde för min situation, och ett kvitto på att svimningarna är helt borta nu.

Så fick jag komma in till Dr Katarina. Vi pratade igenom alla mina biverkningar. Inga konstigheter, men det är bra att få igenom alla så hon får reagera om det är något oroväckande. GVHn jobbar på; magen är fortfarande orolig med 4-5 diarréer per dag, huden är bitvis rödblossande och kliande, småsåren på nagelbanden är kvar och levervärdena är något förhöjda.

Medicinlistan lämnar vi oförändrad, förutom att vi drar ner kortisonet  (Prednisolon)  med en halv tablett om dagen. Eftersom GVHn blossade upp när vi trappade ner sist tar vi det mycket långsammare nu. Jag får också ta alla Prednisolon på morgonen så kanske sömnen blir lite stabilare (möjligen blir dom andra biverkningarna starkare istället - jag får se).

Jag hade också en fråga som tydligen alla patienter har denna vecka: Får jag gå på julbord med jobbet i december? Jag tänker mig att vi går på ett mycket litet ställe med få gäster och liten buffé som fylls på ofta. Dr Katarina tycker att vid det laget borde jag få gå, men jag får inte äta av buffén som alla andra tar av. Istället får jag redan när jag bokar förklara att jag är infektionskänslig, och be att dom lägger upp tallrikar till mig i köket - det brukar dom kunna ställa upp med. Bra idé!

Ute i väntrummet snackade jag med två andra transplanterade, i juni respektive juli. Glada och pigga - synd att vi inte han snacka längre! För Forskningssyster Gunilla kom och ville ha lite av mitt blod till nå't av forskningsprojekten. Det gick lite trögt i min ärriga ven, så hon fick inte så mycket i sina rör trots att hon mekade och klämde. Hoppas det räcker i alla fall.

Resultatet. Jag tror att det i provrören är vad dom vill ha.
Nåt eller några av objektglasen är nog stick i fingret som
dom tar samtidigt med benmärgsprovet. Några objektglas
kan vara koll att det finns celler i. Vad dom ska ha det i
urglasen till vet jag inte. Kanske är det där dom kollar att
det finns celler. Jag får fråga nästa gång.

Sen var det dags för benmärgsprov. Syster Gunilla, Dr Caroline och en till sköterska skötte proceduren. Den här gången var det aspiration (dvs dom suger ut vätska till skillnad från biopsi när dom tar en bit fast benmärg). Dom tog rätt mycket - jag tror att en del ska vara till forskningsprojekten. Det gör ont när dom bedövar och när dom suger ut vätskan, men det är inte värre än att jag står ut. Och jag börjar bli stammis där, så Gunilla kom ihåg var jag har stugan (hon har inte så långt ifrån), så vi pratade svamptillgång och annat under tiden.

Läkarbesök nästa vecka (tisdag) igen, och blodprov på måndag . Dom vill gärna hålla tät koll ett tag nu.