27 månader: Två veckor efter framfallsoperationen

Strömmen gick i åskvädret precis när
vi skulle göra förmiddags-latte, så
maken plockade fram trangiaköket.

Nu har det gått precis två veckor sedan operationen och allt är bara bra. Idag är första dan som det inte blöder ur såret, så det går åt rätt håll. Jag har i princip ingen smärta, och har varit väldigt duktig med att ta det lugnt. Inget golfspel, ingen träning, inga tunga lyft och generell försiktighet. Det ska bli skönt att få komma igång lite försiktigt igen. Jag misstänker att några extra kilon har smugit sig på!

Förkylningen frodas dock på och är inne på sjätte veckan nu. Första dagarna tog jag hostmedicinen med morfin (Cocillana), och det är möjligt att det blev lite bättre men den tog definitivt inte bort hostan helt. Men dom ändlösa hostatackerna försvann i alla fall, så lite hjälpte den kanske. Jag var dock lite besviken på morfin-ruset. Hade tänkt mig att sitta i hammocken i ett härligt lull-lull, men det uteblev. Första dagen fick jag lite svimningstendenser ett par gånger, men det kan ju lika gärna ha berott på alla andra läkemedel eller kombinationen. Efter det har effekten i princip uteblivit. Jag är nog inget vidare narkoman-ämne!

Det är inte helt fel att dela soffa med
dotterns Ebba som är på grönbete hos
oss på landet!

Dom senaste dagarna har jag tagit en hutt då och då igen, för familjen klagar på mitt hostande. Jag spottar ut mina slemklumpar emellanåt, men det känns ändå som att det är på väg åt rätt håll. Snart är det väl slut med slem. Detsamma gäller snuvan. tills nu har jag varit tvungen att ta nässprej för att det inte ska klogga igen alldeles, men nu behöver jag inte spraya lika ofta. Jag förutspådde tidigt att det skulle bli en åttaveckors-historia, och allt tyder på att jag hade rätt. Ett riktigt träningsläger för mitt klena immunförsvar.