söndag 29 september 2013

Dag +170: Bättre på alla fronter


Det har hunnit bli höstfärger sen jag kom hit!
Min utsikt från loftgången.
Tre diarréer igår bara, och idag bara en hittills, i puré-form dessutom till skillnad från dom tidigare lösare. (Jag vet att det blir mycket kiss och bajs, men det är bokstavligt talat livsavgörande för mig just nu med tarm-GVH, så ni får välja om ni vill läsa eller inte! Själv vill jag gärna ha det dokumenterat om det kommer tillbaka t.ex, så jag kan jämföra.)

Natten var bra, hade svårt att somna, men sen var det lugnt. Gick upp på toa vid 7, mycket försiktigt!

Får svimningskänslor när jag reser mig, men när jag väl stått en stund och stabiliserat mig går det bra. Har promenerat i rummet ett tag och var ett par varv på loftgången på eftermiddagen. Känner mig generellt piggare även om jag fortfarande inte orkar nånting.

Dr Petter var här på rond, och han var mycket nöjd med utvecklingen. Tror att jag kan få gå hem måndag eller tisdag. Kortison i tablettform går ju bra (5 mg på morgonen + + 4 mg på kvällen + 3 Endocort om dan som också innehåller kortison, jag tror det är 3 mg i varje), och jag lyckas äta en någorlunda normal frukost och ca 1/4 lunch och middag och fyller på med näringsdrycker.

Halsen har blivit bättre, och även boxarskadorna, även om det fortfarande känns. Jag försäkrade mig om att han ska dokumentera att framför allt tänderna och nacken fortfarand är ömma, för det är såna saker som det finns risk att det kan bli ett senare problem, och det kan vara viktigt ur försäkringssynpunkt om det behöver åtgärdas att det är tydligt vad det kommer ifrån (även om jag tror att risken för framtida men är liten). Han lovade att se till att det står ordentligt i journalen.

Till middan som kommer snart ska jag kolla senaste Idol. Hoppas ni också får en bra kväll!

3 kommentarer:

  1. Oj, läste om ditt fall på natten, vilken dramatik, tur att du inte slog dig värre även om det var rätt ordentligt, du kunde ju ha brutit något ! Kan det var kortisonet? eller att du har blivit svag av att inte äta så mycket? Det är ju jättebra att du skriver så noga om avföring och gaser mm. Tänker också på om någon som som får GVH och följer din blogg, vilket väl är ett av syftena med den! Jag hade inte förstått att GVH kunde vara så allvarligt, men du faller inte bara som en boxare du agerar som en också! Väjer inte för svårigheter utan tar tag i det som kommer och sen lyckas du skriva om allt så att det blir spännande och med självdistans trots allt. Jag tror din sida kan vara till stor hjälp för andra i samma situation. Vad skönt att du ska få komma hem och att det funkar med kortison i tablettform, en hiskelig massa är det. Jag ska också äta middag, fast först nu och senare ska jag titta på Bron, En spännande serie.
    Stor stor kram
    stjärnsystern

    SvaraRadera
  2. Instämmer helt med föregående talare och tror att du ligger i svimriskzonen pga all vätskeförlust.Och att du har ett lågt kaloriintag och blir lite matt av det.Sen mitt i natten är man ju ändå på lågfart fast du var vaken. Som du gör nu att vänta på att bli stabil när du ställt dej upp är nog det bästa! Få upp trycket så det räcker för en stående person.Jisses så snusförnuftigt det låter alltihopa men jag tror på det iallafall så det så. Nån liten promenad när du är hemma sen?
    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Tack båda för uppmuntran och feedback. Skönt att känna att det finns några mottagare därute i cyberrymden, även om jag vet att det är många som läser och hör av sig på annat sätt.

    Ja Ami, det är absolut ett syfte att andra drabbade ska få lite inside information, precis som jag själv haft och har stort stöd av andra bloggar jag läst i och inför den här processen.

    Ingen har prtatat om kortisonet som orsak tillsvimningsanfallen, och jag får i mig kalorier och vätskla tillräckligt. Går inte ner i vikt längre. Men Dr Petter sade igår att jag har ju blodtryck i underkant sen förut, och nu när jag varit sjuk några veckor kan det vara så att kroppen inte hinner reglera ordentligt, så det blir blodtrycksfall när jag reser mig upp. Han verkar inte särskilt orolig, utan jag tar det mycket försiktigt och det går säkert över när krafterna kommer tillbaka så småningom.

    Jättegärna promenad så fort jag orkar. Det är något jag verkligt ser ftram emot - speciellt promenad i skogen!

    SvaraRadera