27 månader: Två veckor efter framfallsoperationen

Strömmen gick i åskvädret precis när
vi skulle göra förmiddags-latte, så
maken plockade fram trangiaköket.

Nu har det gått precis två veckor sedan operationen och allt är bara bra. Idag är första dan som det inte blöder ur såret, så det går åt rätt håll. Jag har i princip ingen smärta, och har varit väldigt duktig med att ta det lugnt. Inget golfspel, ingen träning, inga tunga lyft och generell försiktighet. Det ska bli skönt att få komma igång lite försiktigt igen. Jag misstänker att några extra kilon har smugit sig på!

Förkylningen frodas dock på och är inne på sjätte veckan nu. Första dagarna tog jag hostmedicinen med morfin (Cocillana), och det är möjligt att det blev lite bättre men den tog definitivt inte bort hostan helt. Men dom ändlösa hostatackerna försvann i alla fall, så lite hjälpte den kanske. Jag var dock lite besviken på morfin-ruset. Hade tänkt mig att sitta i hammocken i ett härligt lull-lull, men det uteblev. Första dagen fick jag lite svimningstendenser ett par gånger, men det kan ju lika gärna ha berott på alla andra läkemedel eller kombinationen. Efter det har effekten i princip uteblivit. Jag är nog inget vidare narkoman-ämne!

Det är inte helt fel att dela soffa med
dotterns Ebba som är på grönbete hos
oss på landet!

Dom senaste dagarna har jag tagit en hutt då och då igen, för familjen klagar på mitt hostande. Jag spottar ut mina slemklumpar emellanåt, men det känns ändå som att det är på väg åt rätt håll. Snart är det väl slut med slem. Detsamma gäller snuvan. tills nu har jag varit tvungen att ta nässprej för att det inte ska klogga igen alldeles, men nu behöver jag inte spraya lika ofta. Jag förutspådde tidigt att det skulle bli en åttaveckors-historia, och allt tyder på att jag hade rätt. Ett riktigt träningsläger för mitt klena immunförsvar.

27 månader: Operationen avklarad

Sådärja, så var det gjort! Förberedelserna var att duscha och tvätta håret med desinficerande Hibiscrub igår kväll och igen i morse. Ingen mat eller dryck från midnatt. Det var väl inte så gynnsamt för min nattsömn eftersom jag brukar lindra hostan med halstabletter och vatten, men jag får väl sova sen!

På S:t Göran blev jag omhändertagen av Sofie. Jag fick byta om till bakvänd operationsrock, stumpor, skyddsmössa och vanlig rock och fick 2 Alvedon och en Postafen mot illamående.

Dr Bo kom in och pratade lite, och jag bad honom skriva ut Cocillana mot hostan och frågade lite om vad jag får göra och inte. Grundregeln är tydligen att lyssna på kroppen.

Efter en stund blev jag ledsagad av narkossköterskan Annika till operationsrummet, fick ligga upp och bli rentvättad. Annika satte en PVK (perifer venkateter) i vänstra armvecket. Hon undrade lite över mitt ärriga kärl, och tog ett annat bredvid istället. (Tur att jag använde högerarmen igår!) Hon tog blodtrycket och satte en klämma som kollar syresättningen på fingret. Så fick jag lugnande intravenöst så det svirrade till i huvudet.

Dr Bo utförde operationen med hjälp av en operationssköterska och en undersköterska. Dom satte på skyddspapper här och där och satte igång. Jag hade lite låg syresättning av blodet (runt 90%) så jag fick en slang med syre i ena näsborren. Det räckte tydligen inte, så ibland sprutade hon lite extra syre i den andra näsborren också. Det hela var över på 20 minuter, och gjorde inte särskilt ont. När dom tagit bort all rekvisita fick jag sätta på mig trosor och binda och själv gå tillbaka till rummet stöttad på Annika.

Sofie kom med två diklofenak och frukost som jag glupskt satte i mig, och efter det kaffe och kaka. Efter en och en halv timme när jag vilat och kunnat kissa tog dom bort PVKn. Jag fick byta om till mina egna kläder, fick lite smärtstillande tabletter (diklofenak och kodein) att ta med hem, återbesökstid om 6 veckor och lite instruktioner. I stort sett ska jag undvika tunga lyft och hård träning i 2-3 veckor.

Maken plockade upp mig och vi åkte hem efter att ha hämtat ut hostmedicinen på apoteket. Jag tog 1g Alvedon eftersom det känns lite och en dos Cocillana. Nu är det vila som gäller!

27 månader: Blodprov och fortsatt hostig

Jag passar på att plantera nu innan jag
ska ta det lugnt i ett par veckor. Den
här lilla buskpionen är tänkt att bli.....

Nu är blodprovet avklarat för den här gången. Jag sträckte fram högerarmen igen för att inte belasta ärret på vänsterarmen, men det gör väldigt mycket ondare på högerarmen. Jag undrar om jag haft otur med sticken senaste gångerna eller om det ligger någon känslig nerv precis i vägen på högern.

Det är fjärde veckan jag är förkyld nu. Det verkade som den skulle gå över efter några dar, men sen kom den tillbaka med full kraft. Med nässprej håller jag snuvan i schack, men hostan är rätt besvärande. Min plan är att hosta upp så mycket slem som möjligt före framfallsoperationen imorgon, och då be dom skriva ut

.....så här stor. Fast det tar nog några år!

dunderhostmedicin så jag inte hostar sönder "lagningen" direkt. Jag ringde GynStockholm i förra veckan och frågade om det var ok att operera trots hostan, och hon tyckte att vi ska göra det om det inte blir värre, och var också inne på hostmedicinspåret, t.ex. cocillana. Jag ser fram emot att sitta två vecklor i hammocken i ett lätt morfinrus och småle!!!!

Kallelsen till tandröntgen kom dagen efter besöket på käk-kirurgen, så nu går det minsann undan. Tiden var på torsdag, d.v.s. två dagar efter operationen, och det sätter ju käppar i hjulet på min morfin-plan, så jag ringde och ändrade till i augusti istället.

27 månader: Gynekologbesök igen

Härliga rosor från maken i förra veckan.

Här kommer ett inlägg om "kvinno-problem". Tycker du att det är för magstarkt eller för personligt så kan du sluta läsa nu. Allt löser sig så det är ingenting att oroa sig för.

Men som stöd för mitt eget minne kommer det i alla fall här: På gynekologbesöket inför 2-årskontrollen i april nämnde hon att jag hade ett begynnande framfall, men eftersom jag inte led av det så behöver man inte göra något. Dom senaste veckorna har det dock känts konstigt (ungefär som om en tampong var på väg ut). Jag googlade lite och beställde en tid på GynStockholm på S:t Görans Sjukhus (min vanliga gynekologmottagning har stängt över sommaren). Där kunde Dr Kristina konstatera att det är brock i bindväven så urinblåsan bullar ut. Även på baksidan är det lite försvagat, men inte så att man behöver åtgärda det än.

Prolapsring

Hon satte in en prolapsring som stödjer upp och håller saker på plats, och ordinerade lokal östrogenbehandling för att stärka vävnaderna, men rekommenderade ändå en operation. Eftersom även dom ska ha sommarstängt och jag inte vill opereras i augusti när jag ska jobba fick jag ta den tid som bjuds, nämligen på tisdag. Jag får boka av några golftävlingar, men annars kan jag rehabilitera mig under semestern (jag behöver bara ta det lugnt i 2 veckor).

Framfall kan man få av ärftlighet, barnafödande och låg östrogen-nivå, och alla dom är aktuella i mitt fall. Dessutom har jag sett på nätet att vävnaderna kan försvagas av cellgifter vilket kan ha spelat in. Förutom det så bidrar ansträngning, och jag har ju onekligen spenderat onaturligt mycket tid på toaletten dom senaste åren, och haft tre väldigt långa och ihärdiga förkylningar med hosta och nysningar i år, så det är nog inte så konstigt att det dyker upp nu. Efter operationen ska jag kunna leva helt som vanligt är det i alla fall tänkt, så snart är även detta glömt.

27 månader: Besök på käk-kirurgen äntligen

Igår var det äntligen dags för besök på käk-kirurgen efter ett antal tidsändringar. Jag fick träffa tandläkare Karin som vanligt, och det är tur att hon är så himla trevlig, för annars skulle det kännas lite bortkastat att resa i flera timmar för ett 10-minuters besök!

Hon började med att titta på insidan av munnen, och hittade inte några tecken på GvH eller andra besvär. Så kollade hon tänderna och kände speciellt på framtänderna som fick sig en känga när jag svimmade på infektionskliniken i september 2013. Även det såg bra ut. Möjligen kan man känna antydning till att den vänstra framtanden är en gnutta lös, men det har klarat sig väldigt bra trots allt. På det hela taget ser allt högst normalt ut.

Hon kommer att skicka en remiss till röntgen för att få ett slutligt specialistutlåtande, men visar det ingenting så släpper hon det här fallet och anser mig färdigbehandlad/-kontrollerad. Röntgen blir troligen inte förrän i höst.

26 månader: Vaccinationen avklarad

Ja, nu är vaccinationen avklarad. Syster Carina på Hematologen gav mig en kombinerad Polio - Stelkramp - Difteri spruta. Den tredje och förhoppningsvis sista. Tidigare har jag fått tre separata, men nu har dom tydligen lyckats kombinera dom. Jag tror att dom kollar varje år om man har bildat tillräckligt med antikroppar, och har man inte det får man en extra boost. Jag fick det mot pneumokocker i november, och med alllt kortison jag fått kan det kanske behövas för andra vaccinationer också - vi får se.

Jag skulle ju också ha besökt käk-kirurgen idag, men i morse ringde dom och berättade att tandläkare Karin som har hand om oss stamcellstransplanterade blivit sjuk, så jag fick en ny tid om två veckor. Jaha, så gick det alltså med mina ambitioner att kombinera besök för att minska på resandet. Men med en god bok (Jan Guillous Brobyggarna denna gång) kan man stå ut med lite restid.

Jag passade på att få en utskrift av mina senaste  blodvärden, och dom var alldeles perfekta. Mitt i normalintervallet på allting. Jag har lite svårt att vänja mig vid det; mina trombcyter har ju legat högt sedan 2007 och Hb:t har varit lågt under hela 2000-talet. Före det gjorde jag inte årliga hälsokontroller, så jag vet inte hur det var då. Jag blev till och med vänligt men bestämt avvisad från blodcentralen, för dom tyckte att dom få röda blodkroppar jag hade behövde jag själv! Men med mina nya superceller ligger Hb:t på 125-135, och det är ju väldigt bra! Fast jag misstänkter att blodcentralen ändå inte är intresserade efter alla sjukdomar och behandlingar.

För övrigt mår jag alldeles utmärkt. Visserligen har en förkylning kommit smygande, så jag sov inte mycket i natt med halsen som kliade och rev, men det var ju ett par månader sedan sist nu, så det är väl läge att mitt immunförsvar får träna sig lite igen.

26 månader: Vaccinationen uppskjuten

Jakaranda-träden blommade över hela Lissabon.

Jag ringde tillbaka till hematologen och fick prata med en kille (uppfattade inte namnet). Han bokade om min vaccinationstid till precis efter besöket på käkkirurgen om två veckor. Det är skönt att slippa åka en extra gång till Huddinge - speciellt nu när jag har fullt upp med jobb.

26 månader: Blodprov

Vi har spenderat fyra dar i Lissabon i härlig sommarvärme för att fira att Svärmor fyllt jämt. Sardiner är visst en symbol för Portugal, och som skyltning till sardinkonservaffären hängde en stor tyg-fisk med nyckelpigor på! Passande, eller.....?

Idag har jag varit på lokala labbet och tagit mina vanliga tre rör med blodprover. Nu är det var sjätte vecka som sagt.

Jag har fått en kallelse till vaccination till slut. Det känns dock lite surt att sitta och harva flera timmar till Huddinge och tillbaka för en fem minuters vaccinering, så jag ringde och försökte flytta tiden till när jag ändå ska till käk-kirurgen. Det är svårt men till slut lovade syster Carina att se vad hon kunde göra och ringa tillbaka. Jag har inte hört något, så vi får se hur det blir.

25 månader: Inga tecken på borrelia

En present från svärmor; en tovad
nyckelpiga! Söt, eller hur?

Jag ringde vårdcentralen för att boka tid så någon kunde titta på mitt fästingbett. Dom tyckte dock att vem som helst kunde titta mig i huvudsvålen för att se om det börjar uppträda någon borrelia-ring. Det lät ju rimligt, så dottern har fått inspektera min hårbotten ett par gånger (maken är lätt färgblind, så det känns lite vanskligt att låta honom göra det).

Nästa vecka är det dags för blodprov, för det var 6 veckor sen sist.

25 Månader: Två-årskontrollen

Så var det dags för det avslutande läkarbesöket i 2-årskontrollen (om man inte räknar tandläkarbesöket som blir 15/6!). Jag möttes i korridoren av SSK Eva från CAST (transplantationsavdelningen) som gärna ville ta det sista blodprovet till en av dom forskningsstudier jag varit med i - en om immunförsvar efter stamcellstransplantation. Det gick naturligtvis bra, och hon tappade ut några rör - hur många vet jag inte för vi hade så trevligt och babblade på under tiden.

Sen fick jag vänta ett tag innan jag fick komma in till Dr Maciej, som var lite sen.

Han frågade först hur jag mår, och jag mår ju utmärkt. Jag nämnde dock mina glesa kräkningar och diarréer, men han sade igen att det inte kan vara GvH, utan det måste vara något som kan förekomma hos vem som helst.

Så såg han i journalen att jag varit i kontakt med Dr Katarina i januari med feber och undrade om jag fått antibiotika och om det hjälpte. Ja och ja, åtminstone delvis. Jag passade på att fråga om jag fortfarande måste kontakta Hematologen om jag får över 38,5 i feber. Svaret var att om jag har 38,5 i tre dar så bör jag kontakta närakuten eller vårdcentralen.

Så till resultatet av benmärgsprovet. Det hade blivit lite få celler, men tillräckligt för att analysera, och resultatet är fortfarande KOMPLETT REMISSION, d.v.s. ingen cancer. Chimerismprovet i benmärgen (fördelningen mellan egna och donatorceller) var ännu bättre än senaste provet i november. Man kollar på fyra olika celltyper, och i november hade jag 0,1%, 0,2%, 0,9% och 2,1% egna celler. Nu var motsvarande värde 0,04%, 0,01%, 0,00% och 0,2%. Superbra resultat måste jag säga!

Senaste blodprovet var jättebra. Allt var inom normalintervallet utom Albuminet som var precis under nedergränsen.

Resultaten från ögon- respektive gynekologundersökningarna var bra. Spirometriprovet glömde jag fråga om, men jag antar att det var OK eftersom han inte sade nånting.

Bentäthetsmätningen (som jag själv har propsat på att få göra) visade på måttlig osteopeni - ett förstadie till benskörhet. Dessutom var den ena d-vitaminvärdet från analysen i december lite lågt. Han satte in Calcichew (en tablett med calcium och d-vitamin som jag haft tidigare), en på morgonen och en på kvällen. Det kan på lång sikt minska problemen, men i vilket fall som helst så bromsar det utvecklingen så det inte blir sämre.

Jag skulle ju ha tagit tredje vaccinationen mot polio, difteri och stelkramp i höstas, men vaccinet var slut hos leverantören. Det är det fortfarande, så dom hör av sig så fort det finns tillgängligt igen. Jag passade på att fråga hur det är med barnsjukdomar som ingår i allmänna vaccinationsprogrammet för barn; kikhosta, mässlingen, påssjuka och röda hund. Dessa vaccinationer ingår inte i behandlingen efter stamcellstransplantation, trots att dom har testat och sett att jag inte har något skydd mot t.ex. mässling. Risken för postvaccinations-reaktioner är större för vuxna än små barn, och risken att få dessa sjukdomar är mycket liten i Sverige, så rådet är att helt enkelt vara försiktig. Om jag vill får jag själv gå och vaccinera mig, men jag tror att jag hoppar över det.

Så berättade jag att jag fått ett fästingbett mitt uppe på huvudet i helgen. Det är ju lite svårt att se den röda ringen om jag får borrelia. Dr Maciej tittade i hårbottnen och kunde se lite rodnad och en förhårdnad, men det är lite tidigt att säga om det är något att oroa sig för. Han sade att jag ska boka en tid på vårdventralen i nästa vecka så får dom titta och bedöma.

Blodproven ska fortsättningsvis tas var 6:e vecka, och nästa läkarbesök blir om ett halvår.

Jag har tagit för vana att festa till med en latte och kanelbulle efter varje besök på Huddinge Sjukhus, och idag fick jag sällskap av vännen Hanna som dessvärre blivit inlagd på CAST med hög feber. På CAST stötte jag på USK Tore som även var där för två år sedan när jag transplanterades. Det var kul att träffa honom igen. Sen blev det fikastund och en jättetrevlig pratstund i Hannas rum. Lyckligtvis har dom fått bukt med febern och hittat orsaken, så hon ska få åka hem igen idag.

För min del blir väl nästa sjukvårdsaktivitet fästing-äventyret på vårdcentralen. Jag ska boka en tid till nästa vecka så får vi se vad det blir av det.