16 månader: Återbesök hos käkkirurgen

Nu blommar "Blomman-för-dagen"
i härligt djupblått!

Idag var det dags för återbesök hos käkkirurgen. Jag var i Huddinge i god tid och passade på att titta in hos syster Kerstin på Hematologen för att få en print av mina blodvärden dom senaste månaderna. Förutom att levervärdena är en gnutta över normalintervallet är alla värden normala - även njurvärdet har rättat in sig i ledet.

Hon undrade hur jag mår, och jag berättade om bältros-äventyret. Syster Kerstin tyckte att bara en veckas medicinkur lät väldigt kort för en relativt nytransplanterad, så hon ska kolla med Dr Katarina om något mer behöver göras. I så fall hör dom av sig.

Hos käkkirurgen visade syster Elsie mig in och tog ett par röntgenbilder. Sedan kom Dr Karin och analyserade bilderna och gjorde en liten undersökning. Hon berättade att orsaken till att jag blivit kallad den här gången var att på min senaste röntgen i februari kunde man inte utesluta att det var en fraktur halvvägs upp på roten på höger framtand. Dagens röntgen visade dock inga som helst tecken på det, så det verkar ha varit falskt alarm.

Jag berättade om tandvärken som kom för ungefär en månad sedan, och om bältrosen som gjort att ömheten i framtänderna (speciellt den vänstra) ökat. När det gäller tandvärken berättade hon att efter något år var det väldigt vanligt att stamcellstransplanterade började bearbeta det som hänt mentalt (det har också Dr Katarina berättat tidigare), och då pressar man ofta ihop tänderna i sömnen vilket kan göra att små sprickor leder till tandvärk. I mitt fall fick jag ju också rätt mycket värk av bältrosen för en månad sedan, och det gjorde säkert också att jag pressat ihop tänderna på nätterna (och kanske på dagarna). Lösningen är precis det jag gör; skölja med fluor ofta så det byggs upp skyddande skikt.

Dr Karin kollade också i munnen efter GvHD, men det syntes inga spår av det.

Eftersom framtänderna fortfarande ömmar (vilket i och för sig inte är konstigt efter en sådan smäll dom har fått enligt Dr Karin) vill dom inte släppa mig helt, utan dom kallar till röntgen före Jul och ett uppföljande besök på käkkirurgen igen.

16 månader: Det går åt rätt håll

Helgen har vi spenderat i Östergötland. Här utsikt över
Valdemarsvik från Majeldsberget.

Smärtan efter bältrosen är mycket begränsad. Jag har bara behövt ta någon enstaka tablett den senaste veckan, och det verkar fortsätta åt rätt håll. I tillägg till domningskänslorna jag började få för ett tag sen har det däremot den senaste veckan börjat klia så infernaliskt i näsans vänstra sida. Vissa nätter kan jag inte sova för det kliar så dant, och jag går och kliar mig på näsan mest hela dagarna. När sår läker brukar det ju klia, så jag hoppas att detsamma gäller nerver, och att det är det jag känner. Finns det någon annan där ute som har samma erfarenhet?

15½ månad: Bältrosen är på bättringsvägen

Gurkplantan jag fått av dottern
blommar för fullt, och det har
börjat komma små minigurkor!

Jag har fortfarande en ständig svag huvudvärk och lite ont i halsen, örat, gommen, skelettet och huden, men det har blivit betydligt bättre. Samtidigt som det gör ont har det blivit som en slags domnad i huden. Det känns mycket märkligt. Sen i torsdags har jag inte tagit några värktabletter, dels för att dom ändå inte tar bort hela smärtan och dels för att det blivit så pass bra så jag kan leva med det. Hoppas det fortsätter så här så jag snart kan lägga den här episoden till handlingarna.

Semestern i stugan är slut, och i helgen var vi på en golfhelg vid Bråviken med familjen. Mycket trevligt. Veckan innan var det golfresa till Åland med makens föräldrar. Mycket trevligt det med! Men nu väntar lite mera vardagslik tillvaro. Nästa vecka är det återbesök på käkkirurgen, och dom två sista veckorna i augusti ska jag åka på onkologisk rehabilitering i Falköping. Det ska bli mycket intressant! Sen är jag förhoppningsvis redo för att börja jobba igen på deltid 1/9.

15½ månad: Månadens blodprov

Björnbärsbusken blommar, så nu håller
jag tummarna för fina bär längre fram.

Så var det dags för månadens blodprov. Det var sommarstiltje på labbet, så jag behövde inte vänta. 3 rör tog dom och det gick som en dans.

Bältrosen lever sitt eget liv. Sårskorporna i ansiktet är nästan borta, och det finns inga blåsor, men det värker i skelettet och huvudet mest hela tiden. Citodon hjälper en del, men inte helt. Hoppas det går över snart!

15½ månad: Medicinkuren avslutad

Nu har jag tagit dom sista tabletterna i Valaciclovir-kuren. Symptomen är fortfarande kvar (viss värk i huden, örat, skalpen, kindbenet, käkbenet, gomen och halsen, samt sårskorpor i ansiktet; allt på vänster sida), men virusarnas fortplantningsförmåga ska vara tillintetgjord, så det ska vara lugnt nu enligt doktorn. Jag hoppas att även symptomen klingar av och försvinner. Det tar en del av energin att bekämpa virus!

Idag är sommarens hittills varmaste dag, så jag ska ta något att dricka, ett par värktabletter  och sätta mig med en bok i skuggan!

15 månader: Bältros!

Man ska inte skriva blogginlägg med rubriken "Jag mår bara fint"! Ungefär när jag skrev det började jag få en stickande smärta på nästippen vid beröring, och strax efter även på vänsterkinden. Först trodde jag att de var vanliga finnar som fick för sig att blossa upp. Sedan började det pirra på kinden och på vänstra överläppen. Jag har själv aldrig haft munsår av herpes, men har hört att det pirrar precis på det här sättet innan dom blossar upp, så jag blev lite betänksam. Igår hade jag röda, svullna, ömma områden på nästippen, vänstra nässidan, vänstra kinden under vänstra näsborren och på överläppens vänstra sida. Det var inga blåsor, men lite upphöjt och knögligt som att det var blåsor på gång. Dessutom hade jag lite lätt migrän (värk i vänsterögat), blåsor inne i gomen som jag trodde började när jag åt en glass på en cykeltur med dottern i tisdags, en lätt förkylning med halsont, lite snuva och ont i vänsterörat, samt ilande tandvärk som om ett par plomber hade spruckit. Allt koncentrerat till huvudet, så framför allt vänstra huvudhalvan kändes tjock och ankommen på något sätt.

Eftersom man testar för herpes rätt ofta efter stamcellstransplantation tänkte jag att det är bäst att kolla med Huddinge om jag behöver göra något, även om jag inte för mitt liv kan förstå hur jag plötsligt kan dra på mig herpes bara så där. Jag ringde hematologen och pratade med syster Sandra i morse. Hon konsulterade Professor Per, och återkom med beskedet att det låter som bältros, och att jag måste låta en läkare titta på det snarast och skriva ut medicin.

Jag lyckades få en akuttid på eftermiddagen här ute på Väddö Vårdcentral i närheten av stugan där vi befinner oss. Dr Lars-Erik tog emot mig och höll med om diagnosen. Bältros kan man få om man tidigare haft vattkoppor, för viruset (som faktiskt är en form av herpes-virus) gömmer sig i nervknutor nära ryggraden och kan blossa upp i form av bältros t.ex. om man har nedsatt immunförsvar. Det är vad jag kallar en lose-lose situation; jag har blivit av med immuniteten mot vattkoppor, men det eländiga viruset ligger kvar och gömmer sig och kan blossa upp när som helst! Bältrosen sprider sig längs en nervbana på ena sidan av kroppen, ofta på bålen, men det förekommer också i ansiktet. Tydligen är blåsorna i gomen också bältros (det låter ju lite konstigt att få blåsor av glass, men vad ska man tro?). Och när jag läser om bältros på vårdguiden ser jag att det också kan sätta sig på ögat och ge huvudvärk och rodnad i ögat. Kanske är det som jag tolkar som migränhuvudvärk i vänstra ögat (som faktiskt är lite rodnat) istället ett utslag av bältrosen!

I alla fall skrev Dr Lars-Erik ut Valaciclovir som jag ska ta 1000 mg av 3 gånger om dagen i en vecka. Vi får väl se vilka av som symptomen som försvinner då. Dessvärre kan jag nog inte räkna med att det tar bort tandilningarna, men kanske det andra!

Jag frågade om det smittar, delvis med tanke på 80-årskalaset jag ska på i helgen. Doktorn sade att vätskan från blåsorna kan smitta folk som inte haft vattkoppor med just det, men att jag lugnt kan gå på kalaset. Jag behöver kanske inte kindpussas med 80-åringen, men annars är det ingen fara.

Så bar det av till apoteket för att hämta ut medicinen och köpa ett hudfärgat täckande stift för att göra det bästa av den inte alltför vackra situationen till kalaset.

Det var allt för nu! Fortsatt skön sommar!

15 månader: Jag mår bara fint!

Linköpingspionen har snart blommat ut

Tänkte bara rapportera läget så ingen behöver oroa sig: Jag mår bara fint!
Magen håller sig någorlunda lugn; den kan vara lite lös ibland, men ingenting onormalt.
Huden känns bättre; fotsulorna bränner inte lika mycket, och det kliar mindre på ryggen.
Lederna värker fortfarande, speciellt när jag har varit stilla en stund, och jag har svårt att öppna flaskor och andra förpackningar. Men det är ingenting som hindrar mig särskilt.

Honungsrosen doftar ljuvligt!

Jag har fått lite ont i halsen, men räknar med att det inte blir värre utan försvinner på någon vecka.

Så jag gläds åt den soliga sommaren, spelar golf, latar mig, fixar i trädgården och njuter av sällskapet av familj och vänner som kommer på besök i omgångar!

Hoppas ni också har det bra!!!

14½ månad: Blodprov

Så var det dags för månadens blodprov. Tre rör utan problem. Nästa sjukvårdsaktivitet är blodprov om 4 veckor förutsatt att inget oönskat inträffar. Det blir förhoppningsvis glest här på bloggen tills dess!

Just nu vräker regnet ner, men jag önskar er alla en riktigt solig och skön semester!

14½ månad: Besök hos gynekologen

I förmiddags kom vi hem från en skön långhelg i stugan. Jag rensade och planterade i rabatterna och maken byggde på utbyggnaden av gäststugan. Men det visade sig att vi redan fått gäster där; koltrasten har både hunnit bygga klart sin del och flytta in! Vi får koncentrera oss på andra delar av nybyggnaden tills våra sommargäster givit sig av!

Idag hade jag tid hos gynekologen. Man ska dit efter ungefär ett år för att kolla att allt är som det ska. Det var det, bortsett från att slemhinnorna kan behöva ett litet östrogentillskott. Jag fick recept på en svag östrogensalva som jag kan testa.

Annars mår jag alldeles utmärkt. Bortsett från ett anfall med vattendiarré under midsommarhelgen har magen hållit sig lugn, och det är ju över en vecka sen nu. Jag misstänker att jag har lite hud-GVH. Fotsulorna bränner mest hela tiden och övre delen av ryggen har fräkne-liknande färgförändringar och lite klåda ibland. Lederna värker en del, men jag vet inte om det har samband med transplantationen eller om det är annat. När jag suttit en stund och går upp är jag väldigt stel och stapplande tills lederna kommit igång igen. Men inget av det här är egentligen något större hinder i vardagen, så jag är mycket nöjd med att vara av med medicinerna och dom flesta restriktionerna.

14 månader: Starroperation?

Idag fick jag ett brev från St Eriks Ögonsjukhus. Dom bekräftade remissen och meddelade att dom kommer att kalla till förundersökning inför starroperation om ca 2 månader. Vid besöket får jag besked om operationsdatum och vem som ska operera. Det verkar inte vara någon tveksamhet om ifall jag ska operera, utan bara när.

Jag ringde syster Kerstin på Hematologen i Huddinge för att kolla att det är ok att operera, eller om det finns någon anledning att vänta. Hon sade att det är helt ok att köra på, och också att det är väldigt vanligt med grå starr efter en stamcellstransplantation. 9 av 10 får det, så det är troligt att det dyker upp på andra ögat också vad det lider. Kortisonet kan ha snabbat på processen, men troligen är det själva transplantationen som är grundboven - man vet inte riktigt varför. Oftast dyker starren upp efter 1-5 år. Där ser man - jag är alltså inte särskilt unik.

Magen har hållit sig stabil sen i måndags. Hoppas det håller i sig!