2½ år: Blodprov och vaccination

Idag har jag jobbat hemifrån för att hinna med lite praktiska saker. En är blodprovet som ska tas den här veckan. Dom vanliga tre rören på lokala labbet togs utan problem. Det blir underlag till läkarbesöket om två veckor. Jag förväntar mig att allt är toppenbra men det ska bli spännande att se resultatet i alla fall.

En anna praktisk sak är årets influensa-vaccinering som jag får ta gratis eftersom jag tillhör en riskgrupp med försämrat immunförsvar. Skönt att få det avklarat så jag är laddad inför influensasäsongen.

Så var det dags för förkylning igen. Det känns som det var flera månader sen sist - det har varit så skönt att vara frisk ett tag - men när jag kollar tillbaka i bloggen ser jag att det bara är en knapp månad. Nåja, bättre än ingenting. Nu är halsen rosslig igen, bröstet värker och näsan rinner. Jag får bara hoppas att det blir lindrigt och kortvarigt, men erfarenhetsmässigt brukar det vara precis tvärt om.

2½ år: Medicinkuren mor bältros avslutad

Efter en vecka med Valaciclovir hade symptomen på bältros minskat något, men var inte borta. Jag tänkte att det är bäst att göra det ordentligt när jag ändå håller på så jag körde andra veckan också. Det knöggliga utslaget under vänster näsvinge är fortfarande kvar, men svagare, och det pirrar fortfarande ibland men svagare, så det är väl så bra som det blir just nu. Tiden får göra resten. En positiv bieffekt är dock att förkylningen är helt borta nu. Alltid något!

Annars är allt bra. Jag har fått läkartid för 2½-årskontroll i slutet på november, och har bokat tid hos en uroterapeut samma vecka, så får vi se vad det kan ge.

2½ år: Misstänkt bältros

I ett par veckor har jag haft lite utslag i ansiktet. Det började med några "finnar" på hakans vänstra sida, fortsatte med ett fält med röda kliande knottror under vänstra näsvingen och sen kom ett rött fnasigt märke runt vänstra ögat. När det började pirra mer än vanligt i näsvingen och läppen började jag fundera på om det kunde vara bältrosen jag hade förra sommaren som blossat upp igen. Det är visserligen väldigt ovanligt att man får bältros två gånger, och symptomen var inte jättetypiska, men får man det i ögat kan man få bestående skador så för säkerhets skull ringde jag vårdcentralen igår och fick en tid hos min husläkare Anders. Det var flera år sedan jag träffade honom eftersom jag vårdats av Huddinge Sjukhus sen cancerbehandlingen påbörjades, så det var riktigt kul att återses. Det tyckte han också, och han har tänkt på mig och allt jag går igenom sade han. Trevligt!

Anders höll med om att det inte var någon klockren bältros, men med min sjukdomshistoria och eftersom jag kände igen pirrningarna ville han inte chansa utan skrev ut Valaciclovir 2x500 mg tre gånger om dan. Han kunde se mina blodvärden från provtagningen förra veckan och såg att njurvärdena var perfekta så det var ingen risk med medicinering av det skälet. Om inte symptomen har minskat ordentligt efter en vecka ska jag fortsätta en vecka till. Känner jag något i ögat ska jag åka till ögonakuten på S:t Erik.

Idag har jag varit lös i magen och haft lätt huvudvärk, och när jag kollar på bipacksedeln ser jag att det är vanliga biverkningar. Nåja, det är inte så farligt och går nog över när kroppen har vant sig. Huvudvärken är redan i stort sett borta förresten. Värre kan man ha det.

2½ år: Blodprov

Det har varit tok-mycket att göra på jobbet ett tag, men nu har det lugnat ner sig så jag kunde sluta efter lunch idag. Jag passade på att åka till lokala labbet och ta mitt blodprov. Det var favoriten Lars som tog mina tre rör i högerarmen, och det gjorde inte ett dugg ont. Han är fantastiskt bra!

Förkylningen sitter i så klart. Jag får snyta mig hela tiden, men har inte så farlig hosta. Det är skönt. Då kanske den inte blir lika efterhängsen som den förra.

29 månader: Förkyld igen!

Så var det dags igen! Många har varit förkylda på jobbet senaste tiden, och nu är det min tur. Feber, halsont, snuva, hosta och lätt huvudvärk. Lyckligtvis finns det alvedon och nässprej. Och TYVÄRR kan jag inte klippa gräsmattan eller diska när jag är så här förkyld. Det enda jag kan göra är att ligga i soffan och titta på Solheim cup golf hela dagarna!   :-)

29 månader: Förkylningen äntligen borta

Nu får man nog säga att förkylningen är över - efter tre månader. Jag hostar inte längre, får snyta mig ibland, men inte hela dagarna som förut. Så jag betraktar mig som förkylningsfri så jag får känna mig frisk ett tag innan nästa omgång börjar. Men jag håller fortfarande distans i närheten av andra med dåligt immunförsvar så jag inte smittar dom ifall det skulle vara något litet virus kvar eller så.

Nu har jag intensivbehandlat underredet (varje dag) med östrogen lokalt i två veckor efter framfallsoperationen, och det har banne mig hjälpt. Det blubbar inte ut lika mycket längre. Skönt! Nu ska jag övergå till underhållsbehandling två gånger i veckan så det håller sig.

En lustig (eller egentligen inte så lustig) sak är att mina leder har börjat värka lite igen, precis som innan transplantationen. Jag har varit mer eller mindre värkfri sedan behandlingen började, och undrar om det kan vara så att cellgifterna faktiskt hade denna positiva biverkan. Nu kryper det tillbaka, inte så det stör särskilt, men tummarna har jag svårt att använda fullt ut med kraft. Så småningom får jag väl börja med glukosamin igen, för det hjälpte, men än så länge är det inte så farligt.

Ha det så mysigt i höstmörkret!

28 månader: Återbesök efter framfallsoperationen

I fredags morse var jag på återbesök på GynStockholm och träffade dr Christina. Det hade läkt ihop fint och allt såg bra ut. Jag klagade på att det känns som det blubbar ut lite i alla fall, och så kan det bli sade hon. Det man ska göra är att behandla lokalt med östrogen för att stärka bindväven så det får jag köra igång med igen. Sen rekommenderade hon att jag går till en uroterapeut för att få hjälp med att träna upp bäckenbottenmusklerna. Det får jag väl också fundera på, men just nu är det lite mycket.

Annars är snuvan och slemhostan fortfarande vid liv efter nästan tre månader, men det blir ändå långsamt bättre. Det stör mig inte särskilt mycket, så det får väl hålla på.

28 månader: Blodprov

Vi har haft en byrå på uteplatsen ett bra
tag. Nu skulle den till sopstationen, och
då visade det sig att getingarna gjort sig
rejält hemmastadda, Dom blev inte glada!

I morse lyckades jag klämma in ett blodprov på lokala labbet. Det är inte lika lätt nu när jag är en yrkesarbetande kvinna, men idag hade jag inga möten på morgonen, så då passade jag på.
Jag stod och bankade på dörren tillsammans med en massa andra när dom öppnade 7:30  och fick det avklarat. Det fick bli högerarmen igen trots att den brukar göra rätt ont, men jag vill spara vänstern som blivit väldigt ärrig. Det gick jättebra idag, så det beror nog mycket på handlaget hos den som gör det. Sen kunde jag åka till jobbet och vara där i hygglig tid.

28 månader: Tandröntgen är äntligen avklarad

Igår var det äntligen dags för tandröntgen efter ett antal senareläggningar. Jag var ute i god tid, och det var tur. Först gick jag till kassan vid R2 för att anmäla mig, men hon hittade mig inte i systemet. När jag visade kallelsen sade hon att jag inte skulle till dom, men hon kunde inte tala om vart jag skulle utan hänvisade till informationen i andra ändan av sjukhuset. Istället åkte jag upp till käk-kirurgen dit jag hittar och frågade där. Jag var inte den första visade det sig. Hon hade en hög med instruktionen för att hitta till röntgenavdelningen på Tandläkarhögskolan, och jag fick en. Efter att ha följt dom 11 föredömligt tydliga punkterna var jag framme på rätt ställe.

Tandsköterskan Maryam tog emot mig, och började med en översiktsröntgen med en grej som snurrade runt och fotade med huvudet fastspänt och bitande i

en pinne för korrekt position. Sen gick vi in i ett annat rum och tog två vanliga röntgenbilder på framtänderna och deras rötter. Bakgrunden till denna röntgenundersökning är ju att säkerställa att det inte är några problem med framtänderna efter att jag svimmade och slog i dom för snart två år sedan.

Marjam lät en tandläkare titta på bilderna för att se om dom var tillräckliga, och beslutet blev att vi även skulle ta 3D-bilder med datortomografi. Jag fick gå in i ett tredje rum och ligga ner i apparaten som tog tre omgångar 3D-bilder. Sen var dom nöjda och jag fick åka hem.

Jag hade fel när det gäller förkylningen. Mitt tips var ju att det skulle ta 8 veckor. Nu är jag inne på tionde veckan, och hostar fortfarande slem och snorar. I perioder har jag fått ta nässprej, men nu klarar jag mig för det mesta med att snyta mig emellanåt, så det går ju ändå åt rätt håll. Så småningom ger det väl med sig.

Semestern är slut och det är riktigt kul att jobba igen, men hösten kommer att bli intensiv med väldigt mycket att göra på jobbfronten. Nästa vecka är det dags för blodprov igen. Jag hoppas att jag ska kunna klämma in det mellan alla möten.

27 månader: Två veckor efter framfallsoperationen

Strömmen gick i åskvädret precis när
vi skulle göra förmiddags-latte, så
maken plockade fram trangiaköket.

Nu har det gått precis två veckor sedan operationen och allt är bara bra. Idag är första dan som det inte blöder ur såret, så det går åt rätt håll. Jag har i princip ingen smärta, och har varit väldigt duktig med att ta det lugnt. Inget golfspel, ingen träning, inga tunga lyft och generell försiktighet. Det ska bli skönt att få komma igång lite försiktigt igen. Jag misstänker att några extra kilon har smugit sig på!

Förkylningen frodas dock på och är inne på sjätte veckan nu. Första dagarna tog jag hostmedicinen med morfin (Cocillana), och det är möjligt att det blev lite bättre men den tog definitivt inte bort hostan helt. Men dom ändlösa hostatackerna försvann i alla fall, så lite hjälpte den kanske. Jag var dock lite besviken på morfin-ruset. Hade tänkt mig att sitta i hammocken i ett härligt lull-lull, men det uteblev. Första dagen fick jag lite svimningstendenser ett par gånger, men det kan ju lika gärna ha berott på alla andra läkemedel eller kombinationen. Efter det har effekten i princip uteblivit. Jag är nog inget vidare narkoman-ämne!

Det är inte helt fel att dela soffa med
dotterns Ebba som är på grönbete hos
oss på landet!

Dom senaste dagarna har jag tagit en hutt då och då igen, för familjen klagar på mitt hostande. Jag spottar ut mina slemklumpar emellanåt, men det känns ändå som att det är på väg åt rätt håll. Snart är det väl slut med slem. Detsamma gäller snuvan. tills nu har jag varit tvungen att ta nässprej för att det inte ska klogga igen alldeles, men nu behöver jag inte spraya lika ofta. Jag förutspådde tidigt att det skulle bli en åttaveckors-historia, och allt tyder på att jag hade rätt. Ett riktigt träningsläger för mitt klena immunförsvar.