2½ år: Besök hos hudläkaren

Hudläkarbesöket var på Karolinska i Solna. Jag var helt inställd på att åka till Huddinge, men lyckligtvis kom ett påminnelse-SMS där jag såg att det var i Solna. (På den skriftliga kallelsen står det "Välkommen till Inflammationsmottagningen, Hudkliniken" och det har jag läst som "Inflammationsmottagningen, Huddinge" utan att se att det stod Solna efter.)

Snälla maken gjorde en stor latte i pappersmugg att ha på vägen, men den lyckades jag fumla till och tappa när jag skulle sätta mig i bilen. Jag tycker att jag har börjat tappa saker väldigt mycket på senaste tiden! Kappan, min bil, min väska och grannens fina vita bil blev alldeles nerstänkt. En liten klunk var kvar i muggen som hade tappat sitt lock, och för övrigt fick jag suga i mig doften som nu är väldigt framträdande i min kappa!

Uppdukat för biopsi

Väl framme var det inga problem att hitta parkeringsplats, och efter att ha rådfrågat informationsdisken hittade jag till hudkliniken. Dr Pontus tog hand om mig, frågade om övriga hudproblem och inspekterade förhårdnaderna på bröstens undersida och andra missfärgningar på sidorna (eller flankerna som det tydligen heter på läkarspråk). Han tillkallade en mera erfaren kollega, Dr Bernt, som också tittade. Dom kom fram till (precis som Dr Rasheed på Hematologen misstänkte) att det troligen är en GvH (Graft versus Host disease - dom transplanterade cellerna ger sig på mina vävnader som dom betraktar som främmande) i form av sklerodermi (som betyder ungefär förhårdnad hud och är en kronisk autoimmun sjukdom). Med största sannolikhet kommer sig förändringarna av det jag gått igenom i samband med transplantationen. Just brösten har väldigt stor genomblödning, och därför startar ofta olika hudsjukdomar just där fick jag veta.

Dr Pontus tog, assisterad av SSK Nina, en biopsi av den angripna huden - en cylinder ca 5 mm i diameter och 5 mm djup. Det var bara bedövningssprutan som stack till lite, i övrigt kändes det inget. Vi får väl se när bedövningen går ur, men det brukar inte vara så farligt. Så skrev han ut en stark kortisonsalva, Elocon 0,1%, som jag ska smörja på varje dag. Förhårdnaderna är ett tecken på att det är en inflammation i området, och dom vill dämpa den så att inte huden hårdnar till helt.

Hudklinikens fotostudio

Sen blev jag skickad på fotografering. I ändan av korridoren fanns en fotostudio där jag fick bli nakenmodell för en dag! Förhårdnaderna (med plåster och allt) och flankerna blev ordentligt dokumenterade. Jag antar att man vill ha något att jämföra med framöver.

På väg ut köpte jag mig en ny latte och kanelbulle på pressbyrån. Mmmmm.... Om en månad ska jag på återbesök, och då bör biopsi-provet vara färdiganalyserat. Väl hemma i garaget fick jag torka av grannens bil med en servett indränkt i mineralvatten. Den såg förfärlig ut med sina bruna fläckar!!!

2½ år: Dags för hinken igen

För en dryg vecka sen kände jag mig lite skum i magen på kvällen och på natten var det hink-dags igen. Full fart tills magen och tarmarna var alldeles tomma. Och som vanligt var jag helt frisk på morgonen igen. Skönt att det blir mer och mer sällan. Vad jag kan se bakåt i bloggen var det i april sist.

Förra veckan påbörjade jag min Hepatit A och B-vaccination. Jag hade skyddet tidigare, och det känns vettigt att ha det nu också. Efter första sprutan ska jag ta en efter en månad och sedan en till efter ett halvår.

Förkylningen känns lite bättre. Snoret är fortfarande grönt och tjockt, och jag hostar en del, men med nässprej funkar det att klara av

Årets ljusstöp är avklarat så nu klarar
vi oss ett tag!

vardagen i alla fall. Drygt en månad har den hållit i hittills.

Kallelsen från hudkliniken har kommit. Jag har fått en tid i mellandagarna, så det krockar inte med något möte på jobbet i alla fall.

2½ år: Träff med Mössebergs-tjejerna

Äntligen är säsongen för
glöggmartini här!

En liten kortis bara. Igår på dagen ringde Dr Rasheed från Huddinge. Som han lovat hade han pratat med en endokrinläkare och dom hade kommit överens om att jag kan sluta med tillskotten av kalcium och d-vitamin nu eftersom värdena ser så bra ut. Jag blir så glad när läkarna verkligen gör det dom lovat och återkopplar. Med dagens ansträngda bemanningssituation är det inte självklart att dom hinner det.

Och på kvällen igår träffade jag tjejerna från cancer-rehabiliteringen i Mösseberg förra hösten. Vi var 7 stycken den här gången som käkade gott, drack vin och snackade en massa. Det är så himla roligt att träffas igen. Tänk att man kan bli så tighta på bara två veckors samvaro! Dom flesta mår riktigt bra även om en del har stött på svårigheter. Det är ett perfekt tillfälle att vädra sin glädje, sin oro och sina erfarenheter. Jag ser fram emot nästa tillfälle i mars!