27 månader: Två veckor efter framfallsoperationen

Strömmen gick i åskvädret precis när
vi skulle göra förmiddags-latte, så
maken plockade fram trangiaköket.

Nu har det gått precis två veckor sedan operationen och allt är bara bra. Idag är första dan som det inte blöder ur såret, så det går åt rätt håll. Jag har i princip ingen smärta, och har varit väldigt duktig med att ta det lugnt. Inget golfspel, ingen träning, inga tunga lyft och generell försiktighet. Det ska bli skönt att få komma igång lite försiktigt igen. Jag misstänker att några extra kilon har smugit sig på!

Förkylningen frodas dock på och är inne på sjätte veckan nu. Första dagarna tog jag hostmedicinen med morfin (Cocillana), och det är möjligt att det blev lite bättre men den tog definitivt inte bort hostan helt. Men dom ändlösa hostatackerna försvann i alla fall, så lite hjälpte den kanske. Jag var dock lite besviken på morfin-ruset. Hade tänkt mig att sitta i hammocken i ett härligt lull-lull, men det uteblev. Första dagen fick jag lite svimningstendenser ett par gånger, men det kan ju lika gärna ha berott på alla andra läkemedel eller kombinationen. Efter det har effekten i princip uteblivit. Jag är nog inget vidare narkoman-ämne!

Det är inte helt fel att dela soffa med
dotterns Ebba som är på grönbete hos
oss på landet!

Dom senaste dagarna har jag tagit en hutt då och då igen, för familjen klagar på mitt hostande. Jag spottar ut mina slemklumpar emellanåt, men det känns ändå som att det är på väg åt rätt håll. Snart är det väl slut med slem. Detsamma gäller snuvan. tills nu har jag varit tvungen att ta nässprej för att det inte ska klogga igen alldeles, men nu behöver jag inte spraya lika ofta. Jag förutspådde tidigt att det skulle bli en åttaveckors-historia, och allt tyder på att jag hade rätt. Ett riktigt träningsläger för mitt klena immunförsvar.

27 månader: Operationen avklarad

Sådärja, så var det gjort! Förberedelserna var att duscha och tvätta håret med desinficerande Hibiscrub igår kväll och igen i morse. Ingen mat eller dryck från midnatt. Det var väl inte så gynnsamt för min nattsömn eftersom jag brukar lindra hostan med halstabletter och vatten, men jag får väl sova sen!

På S:t Göran blev jag omhändertagen av Sofie. Jag fick byta om till bakvänd operationsrock, stumpor, skyddsmössa och vanlig rock och fick 2 Alvedon och en Postafen mot illamående.

Dr Bo kom in och pratade lite, och jag bad honom skriva ut Cocillana mot hostan och frågade lite om vad jag får göra och inte. Grundregeln är tydligen att lyssna på kroppen.

Efter en stund blev jag ledsagad av narkossköterskan Annika till operationsrummet, fick ligga upp och bli rentvättad. Annika satte en PVK (perifer venkateter) i vänstra armvecket. Hon undrade lite över mitt ärriga kärl, och tog ett annat bredvid istället. (Tur att jag använde högerarmen igår!) Hon tog blodtrycket och satte en klämma som kollar syresättningen på fingret. Så fick jag lugnande intravenöst så det svirrade till i huvudet.

Dr Bo utförde operationen med hjälp av en operationssköterska och en undersköterska. Dom satte på skyddspapper här och där och satte igång. Jag hade lite låg syresättning av blodet (runt 90%) så jag fick en slang med syre i ena näsborren. Det räckte tydligen inte, så ibland sprutade hon lite extra syre i den andra näsborren också. Det hela var över på 20 minuter, och gjorde inte särskilt ont. När dom tagit bort all rekvisita fick jag sätta på mig trosor och binda och själv gå tillbaka till rummet stöttad på Annika.

Sofie kom med två diklofenak och frukost som jag glupskt satte i mig, och efter det kaffe och kaka. Efter en och en halv timme när jag vilat och kunnat kissa tog dom bort PVKn. Jag fick byta om till mina egna kläder, fick lite smärtstillande tabletter (diklofenak och kodein) att ta med hem, återbesökstid om 6 veckor och lite instruktioner. I stort sett ska jag undvika tunga lyft och hård träning i 2-3 veckor.

Maken plockade upp mig och vi åkte hem efter att ha hämtat ut hostmedicinen på apoteket. Jag tog 1g Alvedon eftersom det känns lite och en dos Cocillana. Nu är det vila som gäller!

27 månader: Blodprov och fortsatt hostig

Jag passar på att plantera nu innan jag
ska ta det lugnt i ett par veckor. Den
här lilla buskpionen är tänkt att bli.....

Nu är blodprovet avklarat för den här gången. Jag sträckte fram högerarmen igen för att inte belasta ärret på vänsterarmen, men det gör väldigt mycket ondare på högerarmen. Jag undrar om jag haft otur med sticken senaste gångerna eller om det ligger någon känslig nerv precis i vägen på högern.

Det är fjärde veckan jag är förkyld nu. Det verkade som den skulle gå över efter några dar, men sen kom den tillbaka med full kraft. Med nässprej håller jag snuvan i schack, men hostan är rätt besvärande. Min plan är att hosta upp så mycket slem som möjligt före framfallsoperationen imorgon, och då be dom skriva ut

.....så här stor. Fast det tar nog några år!

dunderhostmedicin så jag inte hostar sönder "lagningen" direkt. Jag ringde GynStockholm i förra veckan och frågade om det var ok att operera trots hostan, och hon tyckte att vi ska göra det om det inte blir värre, och var också inne på hostmedicinspåret, t.ex. cocillana. Jag ser fram emot att sitta två vecklor i hammocken i ett lätt morfinrus och småle!!!!

Kallelsen till tandröntgen kom dagen efter besöket på käk-kirurgen, så nu går det minsann undan. Tiden var på torsdag, d.v.s. två dagar efter operationen, och det sätter ju käppar i hjulet på min morfin-plan, så jag ringde och ändrade till i augusti istället.